No. 3 Whats coming next?

Name: No. 3 Whats coming next?
Brand: Stiernstad
Availability: OutOfStock

0 SEK

Taxes included. Shipping calculated at checkout.

A beloved Stockholm Institution.

Size 8 x 6 x 12,8 cm

Handmade in Portugal

Material Brass - Surface treated. Brass is a sensitive metal, handle with care.

COMING ADDITIONS TO COLLECT

Ett torg med många liv

Östermalmstorg har funnits sedan mitten av 1600-talet, då under namnet Ladugårdslandstorg. Författaren Jonas Carl Linnerhielm beskrev en gång platsen som

“stort och öde, i många avseenden ett bedrövligt torg”.

Det var en tid då mycket lite rörde sig här – förutom när eldsvådorna krävde att manskap från Svea artilleriregemente kom rusande för att hämta brandredskap i de två spruthus som stod på torget. Här ägde också en dramatisk avrättning rum år 1790, av en av de sammansvurna i Anjalaförbundet, i en tid då Sveriges politiska scener var laddade.

Men bakom dramatiken fanns också ett annat Östermalm: små stenhus, grönskande trädgårdar och ett torg som långsamt skulle växa till något helt nytt.

Drömmen om en saluhall

Under 1800-talet tog visionen form. Bankirerna Carl Gustaf Cervin, hans son Carl Cervin och Henrik Palme bildade aktiebolaget Östermalms Saluhallar och köpte tomten för 400 000 kronor.

Torghandeln bedrevs då under bar himmel på mer än hundra avgiftsbelagda platser - bönder och handlare trängdes och sålde lantmannavaror i en livlig men svårkontrollerad marknad.

Stadsfullmäktige hade länge försökt skapa ordning, och här föddes idén: en samlad, skyddad och mer hygienisk handelsplats.

En saluhall för framtiden

Östermalms Saluhall invigdes den 30 november 1888. Bara sex månader tog det att färdigställa den monumentala byggnaden, vilket kan förklaras av att 300-500 byggnadsarbetare arbetade på plats.

Bild till vänster - Ingemar Gran, 1968. Hämtad från stockholmskällan via stadsmuseet.

Akitekterna Clason & Salin

Saluhallen ritades av två unga arkitekter, Isak Gustaf Clason och Kasper Salin.

Salin var stadsarkitekt 1898-1915, i en tid då mycket av det gamla småstadsaktiga stockholm med trähus med bakgårdar och mindre gator revs och byttes ut. Men Salin var mycket mån om att skydda staden;

“Ju äldre man blir sätter man desto mer sätter man värde på det stockholm som går”

Salin var även en euntaustastisk hobbyfotograf som fotade mycket av det gamla Stockholm som han visste att snart inte skulle finnas kvar. Det är bland annat tack vare honom som vi idag kan minnas ett stockholm som vi själva inte fått uppleva. Nedan bild till vänster är ett foto av Salin (1892-1919) som föreställer barn på gården till Kammakargatan 25. Foto hämtad från stockholmskällan via stadsmuseet.

Även arkitekt Clason kände starkt för staden, han satt bland annat i Stockholms stadsfullmäktige senare i karriären. Clason kom att bli en av Sveriges mest inflytelserika arkitekter kring sekelskiftet 1900 och har bland annat ritat Nordiska museet.

Ovan bild till höger - Stockholmsutställningen 1897, Nordiska museet. Arkitekten Isak Gustaf Clason i förgrunden. Okänd fotograf, hämtad från stockholmskällan via stadsmuseet.

Vänster bild - Isak Gustaf Clason Omkring 1924. Okänd fotograf, hämtad från Arkdes digitalmuseum.

Kontinentala influenser

De två unga arkitekterna hade rest genom Europa och förälskat sig i tegel, gjutjärn och den stora kontinentens arkitektur. Särskilt var det resorna genom Italien och Frankrike som inspirerade dem mest i skapandet av saluhallen.

Byggnaden bär tydliga drag av norditaliensk stil med rundbågiga fönster, turreller och oputsat tegel i så kallad rohbausstil. Teglet handslogs i Börringe i skåne, och samma material användes senare i Stadshuset och Östra Real. Många kritiker ansåg att byggnaden var för “utländsk” och inte “svensk” nog, det är nog få som hade ansett samma idag.

På spiran placerades Mercurius symbol – köpmännens beskyddare. Och innanför väggarna reste sig en gjutjärnskonstruktion med inspiration från Eiffeltornet, som invigdes bara två år tidigare.

När hallen öppnade rymde den 153 salustånd. Nästan alla var uthyrda till en början. Kvarteren organiserades efter varuslag – kött, fläsk, fisk, fågel – och fiskhandlarna hade till och med marmorbassänger med levande fisk.

Friktion, förändring & förnyelse

Som alltid när nytt möter gammalt blev övergången skakig. Torghandlarna utanför tyckte inte om konkurrensen från handlarna inne i hallen, och flera av de gratisplatser som var reserverade för bönder nyttjades inte helt ärligt. Med tiden blev stånden färre men fler butiker, caféer och restauranger tillades – allt mer likt den saluhall vi känner idag.

År 1914 köpte staden byggnaden för 1 225 000 kronor för att säkerställa att all handel med kött och viktualier skulle ske under tak. Samtidigt förbjöds torghandel på Östermalmstorg, och handlarna flyttade in i hallen. Verksamheten tog fart, och saluhallen blev åter stadsdelens hjärta.

Under modern tid har hallen också stått inför stora renoveringar. Under fyra år var byggare tillbaka för att återställa interiören, färgerna och den ursprungliga stjärnformade planlösningen. Kulturarvet fick nytt liv.

Ovan bild till vänster - Carl Johan Gimberg, 1896. Ovan bild till höger - Eklunds Ateljé, troligtvis taget några år efter invigning. Båda bilder hämtade från stockholmskällan via stadsmuseet. Nedan bild till vänster - Okänd fotograf, 1945-1955. Nedan bild till höger - N.E. Grundén, 1961. Båda bilder hämtade från stockholmskällan via stadsmuseet.

En plats för människor — då och nu

Det är lätt att föreställa sig saluhallen i slutet av 1800-talet: högljudd handel, prutande kunder, livliga samtal och en tydlig strävan efter det dagliga brödet.

Idag är hallen något helt annat – en plats för njutning, möten och traditioner.
En helhetsupplevelse i stillhetens tempo, mitt i stadens brus.

Här skapas minnen.
Här möts generationer.
Här fortsätter livet mellan tegelväggar som stått här i över ett sekel.

Söndagsfika med mormor.
Fredagslunch med goda vänner.
En noggrant vald delikatess inför en middag hemma.

Östermalms Saluhall är mer än en handelsplats. Det är ett levande minne av Stockholm.

Account